Historik för -fällig
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- -fällig, från lty.; av tvåfaldigt ursprung: 1. lågtyska -fällig, medellågtyska vellich, ss. självständigt adjektiv: fallande, fallfärdig, av-ledn. (med i-omljud) av medellågtyska val in. (= svenska fall). Jämför avfäll ig (från medellågtyska afvellich), bofällig (från medellågtyska buwe-vellich: buwe, byggnad); se för övrigt bristfällig. — 2. medellågtyska -veldich = medelhögtyska veltich, motsvarande (utan i-omljud) -faldig, alltså egentligen: veckig, full av rynkor. Hit hör sorgfällig, från medellågtyska sorch-veldich (även -valdich).
