Historik för kvesa
- kvesa, fornsvenska kvēsa, blemma, böld, möjligen även: fulslag o. vagel = fornisländska o. fornnorska kveisa, böld, norska även: barnkoppor, medellågtyska quêse, blodblandad blåsa (nu: blåsmask, varav danska kvæse detsamma, se nedan), av urgermanska *kwaisōn; dessutom väl sammansmält med det härtill i avljudsförh. stående fornsvenska, svenska dialekt, norska kvisa, blemma. Jämför även norska kveis, snyltdjur i fisk, blåsmask, sekundärt: illamående efter rus, o. fornisländska o. fornnorska kveisa, magsmärtor (Falk MoM 1910 s. 106), ävensom finska lånordet koisa, koiso, kvesa, fulslag, mal, malört, kvesved (urnordiska *kwaisō- eller *kwaisōn), varom se litteraturen FUF 13: 388. Okänd härledning trots flera tolkningsförslag. — Kvesved, besksöta, Solanum dulcamara, Linné 1745; möjligen samma som i yngre fornsvenska kallas kvesyrt (kveso-, kvesa-) = fda.; förr använd mot någon av de sjukdomar, som betecknats med kvesa, liksom det likbetyd. nyhögtyska hinschkraut till hinsch, mjältbrand eller dylikt Enligt en uppgift från 1654 blev ingen drucken, som på huvudet bar en krans av kvesört (dock här översatt med Hedera); jämför härtill den i norska uppträdande betydelse av kveis: illamående efter rus. Jämför litteraturen hos Söderwall s. 1282 sp. 2.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.