Historik för myl
- myl, nordsv. dialektord, boll, klimp, motsvarande äldre nysvenska (t. ex. Var. rer, 1538) o. fornsvenska mȳl, klot, kula, o. fornisländska o. fornnorska mýll, mýill, mýfill. Enligt Olson Ark. 31: 132, Appell. substantiv s. 247 av urnordiska *mūwilaʀ (fornisländska o. fornnorska mýfill) med plural *mūwilōʀ › mýlar, vartill de analogisk nomin. mýill o. mýll. Delsbom. miggel skulle kunna utgå från ett urnordiska *meuwilaʀ. Möjligen rotbesläktat med sanskrit mīvati, trycker, tränger; forngrekiska mýō, sluter ögonen, som även förts hit, har sannolikt ett annat, imitativt ursprung. Jämför härtill Bugge hos Noreen Sverige lm. IV. 2: 236 (med andra grundformer). Dalmålets *möl, *mjöl förbliva emellertid med dessa antaganden oförklarade eller åtminstone mycket svårförklarliga.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.