Historik för skadda
- skadda, dialekt (i västra o. södra Sv.), dimma, töcken, även: skadd, skådd(a), skadda, jämför U. Hiärne 1702: skadda = norska skadda, skodda; med intensivisk konsonantförlängning av pejorativ karaktär (jämför t. ex. svenska dialekt sagga, småregna, nyisländska saggi, fuktighet, under sagga, o. vidare: mött, skabb samt se författare Ark. 34: 188 n. 1), till urgermanska *skaÖ- i gotiska skadus m., skugga, fornsaxiska skado, fornhögtyska scato (genitiv -awes; nyhögtyska schatten-, jämför schattera), anglosaxiska sceadu m., även: mörker, scead (engelska shade, shadow), av urgermanska *skaÖn-, med a-stamsutvidgningen *skadwa-; besläktat med forngrekiska skö-tos m. o. (med genitiv -öns) n., mörker, alban, kot, forniriska scdth; möjligen även (med Bråte Vanerna med flera) med det fvnord. gudinnenamnet Skadi.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.