Historik för slu
- slu, sluv m., svenska dialekt, hornslida kring kvicken hos fäkreatur, i synnerhet i Götal., yngre fornsvenska *slu, P. Månsson: slwdhen best. f. (med hypersvecistiskt -d/i-; jämför E. Smedberg P. Månssons landsmansskap s. 58), motsvarande nyisländska slö f., norska slö, kvicke, danska dialekt slug detsamma, slue, frukthylsa, medellågtyska slu f., frukthylsa, skal, nyhögtyska dialekt schlaue detsamma, medelengelska slughe, slouh med mera, ormskinn (engelska slough, avlagt ormskinn m. m.), av urgermanska *slugw-, *sluhw-, egentligen: smyga, glida (jämför under slug), växl. med sluk i holländska sluiken, smyga, vartill medelhögtyska sluch m., läderslang, avlagt ormskinn (nyhögtyska schlauch, slang, väl trots Hirt-Weigand, ett annat ord än medelhögtyska sluch, svalg, strupe, som hör till sluka). Jämför Torp Etym. ordb. s. 649. - Samma betyd.-utveckling som i slu uppträder i nyhögtyska schlauf, ärtbalja, slang, förräven: ormhud (fornhögtyska slouf, slejf, nrslouf, ormhud), avljudsform till urgermanska *sleupan, glida, sn^ga, med kausativet *slaupjan, varom under slejf, slopa, slup, underslev o. (det ej besläktade) slip p -rig (slutet).
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.