Historik för tep
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- tep, allm. dialektord, tok, tåp, våp; tepa, verb, vara våpig, bära sig tafatt åt, i äldre nysvenska t. ex. hos Lucidor, Spegel, hos Stiernhielm om dåraktigt tal, förr även: gyckla, narras; tepa, substantiv, våpig kvinna, t. ex. Düben 1721 o. i götal. dial.; tepig, våpig, t. ex. Onkel Adam, i äldre nysvenska tepot, t. ex. 1536, tepug, t. ex. Mörk 1742, allm. i dialekt Tydl. varianter till tåp och så vidare Då de båda grupperna höra till olika avljudsklasser, tep till i- o. tåp till e-serien, skulle de dock enligt antagna ljudlagar ej gärna kunna etymologiskt förbindas. Säkerligen föreligga här emellertid imitativa bildningar, o. det inbördes förhållandet blir då ungefär av samma slag som t. ex. tipp, tapp o. topp eller som de under kräla anförda orden, som också tillhöra olika avljudsserier. Ord, där dylik 'oregelbunden' vokalväxling uppträder, kunna i regel inordnas under vissa likartade betydelsegrupper, alldeles som jag sökt uppvisa i fråga om de urgermanska bildningarna med mediageminata.
