Historik för tusse
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- tusse, dialekt, jätte med mera = norska tuss(e), vätte och dylikt, fornisländska o. fornnorska þurs, þors, troll, nyisländska även þursi, äldre danska tusse, även: dålig människa, fornhögtyska thur(i)s, dur(i)s, anglosaxiska þyrs, av urgermanska *þur(i)sa-, *þur(a)sa-; jämför finska lånordet tursas; besläktat med fornisländska o. fornnorska þyrja, störta larmande fram, till urindoeuropeiska (s)tur- i storm. Jämför tossa 1. — Rimtussar, rimtursar, mytol., från fornisländska o. fornnorska hrímþursar, till hrím, frost (= rim 2); alltså: frost- eller köldjättar. — Ordet ingår möjligen i svenska dialekt torsa-, tossebett, om det s. k. onda bettet, i så fall = norska tussbit (se onda bettet); men att döma bland annat av den svenska biformen torskbett har det åtminstone anslutit sig till de under tossa 2 omtalade orden för 'groda'.
