Synonymer till vante

• 0. (stickat) plagg för handen (ofta = tumvante, se detta ord);
     lägga vantarna på lägga beslag på, ta fast;
     slå vantarna i bordet göra konkurs || -n;
     vantar

Uttryck som innehåller vante

• flyga som en vante

  Betydelse: Kastas genom luften

  Exempel: "När han tacklade motståndarna flög de som vantar"

• Lägga vantarna på något

  Betydelse: Ta något så att andra inte kan ta det

  Exempel: "De tidigaste besökarna lade vantarna på alla bra platser"

• slå vantarna i bordet

  Betydelse: Gå i konkurs

  Exempel: "Under finanskrisen blev butikskedjan tvungen att slå vantarna i bordet"

0. Det var totalt tantkaos i Gustavsberg i söndags och jag sögs in likt en vante i en virvelstorm.

   En vante och en stav var allt hon förlorade i lavinen.

   - Självklart tänkte jag på min egen krasch när jag såg Kim flyga som en vante och att han sedan låg kvar på banan.

   Jag hann aldrig reagera innan stoets bakhovar med full kraft träffade mellangärdet och skickade mig som en vante över gårdsplan.

   Han bar vänsterarmen i mitella och den var långt upp över handleden inklädd i en stor vadderad vante av björkbark som skyddade förbanden under den.

• Betydelse: Af tyg eller läder sydd eller af ullgarn m. m. stickad eller knuten betäckning för handen.

  Synonymer: handske, mudd

1. vante, svenska dialekt också, vatte (med -tt- av -nt-), med former på -e åtminstone på 1600-t. (t. ex. Lex. Linc. 1640 under chirotheca, O. v. Dalin) = danska vante; utvidgning av fornsvenska vanter, vatter = fornisländska o. fornnorska vǫttr, norska, dalm. vott, danska dialekt vat m., jämför lågtyska want f. (nyhögtyska wanten, sjömanshandskar, från lty.), av urgermanska *wantu-, varav det urgamla finska lånordet vanttu, vantus. Från urgermanska språk: franska gant, italienska guanto (medellatin vantus). Möjligen, enligt vanligt antagande, av urindoeuropeiska *u̯ondhnú, till verbet vinda (såsom t. ex. hatt av urindoeuropeiska *kadhnú- o. kanske galt av *gholdnú), alltså egentligen: det virade, om bindsle kring hand eller arm, vilken betydelse kvarlever i fornisländska o. fornnorska bandvettlingar (av -vantling-), om band som i en saga en gosse virar om sina händer; jämför fornisländska o. fornnorska vindingr, om de tygremsor, som man lindade kring undre delen av benet, ävensom norska vevlung, bindsle kring handleden, till väva (jämför Falk Awn. Kleiderk. s. 89). — Fordom synes en viss språklig o. även saklig beröring ha egt rum mellan ärmen o. vantarna. Ryssarna betecknade de ursprungligen utifrån kommande handskarna med ord som voro avledda av ordet för 'ärm' (rukávŭ), o. perserna brukade (enligt Xenophon) inför konungen sticka sina händer i de långa ärmarna på rocken, vars namn återges med kándys (κάνδυς). På grund härav förmodar Schrader Reallex. 2:dra uppl. s. 440, att detta ord, som i urgermanska givit ett *hwantus, medellatin vantus, i nordiska språk lånats från medellatin (liksom t. ex. fornisländska o. fornnorska mǫttull av medellatin mantulum); uddljudande hw- hade i urnordiska språk annars kvarstått. Dock osäkert, om också motsvarande handske o. säkerligen även fornisländska o. fornnorska glófi ha främmande härkomst. — Vante med motsvarande betecknade i nordiska språk äldst (åtminstone i regel) såsom ännu en handbeklädnad utan fingrar; jämför dock fornsvenska fingervanter (-vante?) o. nysvenska fingervante. Medellatin vantus betyder däremot vanligen 'handske' (så t. ex. franska gant). Om ett annat ord för vante, franska moufle och så vidare, se under muff 1. — Förhistoriska benämningar för 'vante' o. 'handske' saknas (i motsats till förhållande med beteckningar för 'sko'). — Ordet brukas sedan länge i nedsättande betydelse, t. ex. 1668: 'intet achta dhem mer än gambla wantar'; även om personer: en riklig vante = danska — Dessutom i åtsk. stående uttryck t. ex. lägga vantarna på, t. ex. E. Lundgren 1843, Blanche 1847 osv.; slå vantarna i bordet, ge upp staten, göra konkurs, t. ex. Dalin 1853, Topelius 1856, möjligen egentligen ett bleknat minne av någon symbolisk rättshandling (jämför t. ex. det forna bruket av handsken vid utmaningar); stå väl i vantarna hos någon (förr även vara), t. ex. Weste 1807, Grusenstolpe 1840, jämför S. Knorring 1838: 'stod mycket väl i Fröken Reginas vantar', ett bokstavsrimmande uttryck (väl o. vantarna); tappa vantarna, förlora koncepterna, redan t. ex. hos Chronander 1649. — Ingår även i uttryck 'det går så lätt som att lappa vantar', åtminstone i dialekt ofta med tillägget i månsken; o. förr dessutom i 'stiga upp som en sol och falla (ned) som en vante', t. ex. O. v. Dalin; nu i stället 'falla ned som en pannkaka, skinnpäls' o. möjligen andra liknande.