vattu-

Historik för vattu-

vattu- i vattuskräck och så vidare, fornsvenska vatu-. Vanligen tolkat som oblik kasus till ett *vata f., egentligen (med växling av kön) = gotiska watô n., vatten; jämför (fsv.) älvnamnet *Vata, sannolikt urgammalt namn på Motala ström (se närmare författare Sjön. 1: 750 o. under Vättern), ävensom VGL IV. 10: i uatu-. Or uatu, varom se författare Sjön. 1: 695 o. Beckman NoB 1921 s. 19 f. Dock snarare, med Th. V. Jensen NTfF 4 R 6: 25, av den antekonsonantiska formen av den ursprungliga n-stammen, alltså -u av -un av -n̥; jämför sanskrit sammansättning uda-vāhá- och så vidare — Vattuman(nen), en av zodiakens stjärnbilder, Luth o. 1580, motsvarande fornisländska o. fornnorska vatnberi (vats-), vatnkarl, nyhögtyska wassermann osv.; efter latin aquārius, forngrekiska (h)ydrókhoos (egentl.: vattengjutaren). I äldre nysvenska även i betydelse 'dykare'. — Sammans.-formen vattu- var förr mycket vanligare än nu; jämför t. ex. äldre nysvenska vattubläder, vattenblåsa, vattubula, vattenbubbla, vattukonst, vattenledning, vattulös (Bib. 1541), vattunöd (ibid.), Bellman: vattuspel o. vattusprång osv.