ör

Synonymer till ör

grovt grus; grusbank, revel

Hjälp oss förbättra innehållet

Föreslå nya ord eller lämna feedback

Föreslå ett nytt ord eller uttryck

Fyll i samtliga fält markerade med en asterisk (*) korrekt för att skicka in ditt bidrag, och var noga med stavning.

Tack för att du bidrar till vår levande ordbok!

Vad betyder ör?

1. grovt, skarpkantat grus || -en

ör i ordbok från 1870

Betydelse: Grof sand, blandad med små klappersten.
Synonymer: sand, grus

Historik för ör

ör, stengrund eller sandbank, grus och dylikt, även: (i synnerhet stenig) holme (det senare i vissa nordsv. o. och så vidare dial.); jämför t. ex. dombok 1604: 'vptagitt (hemmanet) aff ör och söör' (Vendel Ur värml. dom- böcker s. 39); väsentl. dialektiskt, men förtjänt att upptagas i riksspråk, maskulinum o. alltså = fornisländska o. fornnorska aurr m., norska aur, äldre danska o. danska dialekt ør, av urgermanska *aura-, grus, sten; med avledning *auriō- = fornsvenska fiskisör f.?, fornisländska o. fornnorska eyrr f., norska øyr, norsk-danska, äldre danska o. danska dialekt ør, det senare bildat med samma tillhörighetsstiffix -iō som ärm o. ö. Härtill svenska dialekt *örel (dalm.), sandrevel, som förhåller sig till ör som revel till rev. Speciellt nordiska bildningar (nordeng. dialekt air, sandbank, är säkerligen lånat från västnord. øyrr). Avljudsformer: lågtyska ûr, järnhaltig sand ~ (med kort u) svenska dialekt örja, dy, av *yria (: fornisländska o. fornnorska aurr = syrja : saurr, se sörja 1), i bland annat ortnamn Örlanda Vedens hd Västergötland (1488 Örielande, SOÄ 11: 10), o. (med i ortnamn vanligen pluralform, se Ordbildning under I -a) fornnorska Yrjar, nu Ørja (jämför Norska Gaardn. 17: 78), vilket senare ej är identiskt, men sannolikt besläktat med svenska Örja, socken i Skå., år 1285 skrivet Örghe o. trol. utgående från en synkoperad form av ett forndanska adjektiv *örugher till ör (jämför till bildningen Lärje: lerig, Maljen : *malugher, sandig). Härledningen är för övrigt okänd: fornisländska o. fornnorska aurigr, våt, och så vidare har ett helt annat ursprung (se nedan o. ur 2 o. 3). Jämför öring. — Ör uppträder i en mängd ortnamn, t. ex. Ör, Öra (plural liksom Berga, Sanda osv.), Örby, Örebro, Öregrund, Öresund, Örgryte (se Gryt 2), Öringe, Örtomta, sjön. Ören, Örsjön och så vidare, o. som senare led t. ex. Kungsör, Skanör (se d. o.), jämför danska Helsingør; se även Orsa. I vissa fall är det svårt att avgöra, om här ingår en motsvarighet till fornisländska o. fornnorska eyrr eller till aurr. Det förra ordet uppträder emellertid i Skanör = fornisländska o. fornnorska Skáneyrr; Öresund av fornsvenska Örasund = fornisländska o. fornnorska Eyra(r)sund; jämför fornisländska o. fornnorska Eyrr som namn på en stad vid Öresund, där nu Köpenhamn är beläget. Örebro (fornsvenska Örabro) är däremot flertydigt, då det kan innehålla antingen genitiv singular till ör = fornisländska o. fornnorska eyrr eller en plural genitivform, antingen till fornisländska o. fornnorska eyrr eller aurr, jämför ortnamn Öra ovan o. svenska dialekt örar, grusiga åkerstycken. I t. ex. Öregrund (= fornsvenska) visar möjligen -e-, att likaledes en sammansättning med *auriō föreligger, jämför t. ex. fornsvenska Hælliby, nu Hälleby, till häll. Med avseende på vattendragsnamnen jämför fornnorska sjönamnet Aurr o. ånamnet Aura samt finska Aurajoki. Omöjligt är väl heller icke, att vissa vattendragsnamn innehålla det ord för 'väta, vatten', som utgör grundord för det nyss nämnda fornisländska o. fornnorska aurigr (om vilket senare se ur 2 o. 3). Jämför för övrigt författare Sjön. s. 802 f. (dock delvis annorlunda). — Däremot ingår icke detta ör i ortnamn Örsta(d) (se -stad), möjligen ej heller i skå. Örtofta (1481 Örtoffte), vars äldsta kända former innehålla ett Er- och senare Yr-. — Till ortnamn på Ör- ha bildats en del latiniserande familjen, på Aur- t. ex. Aurelius (östgötasläkten) till Örtomta Östergötland — En latinisering av det hithörande Örbyhus (till hus, befäst gård, slott; se hus) är namnet på släkten Aurivillius, vars stamfader där föddes år 1603; av latin auris, öra (alltså missuppfattning av första ledens betyd.), o. villa, by. Jämför det på liknande sätt uppkomna familjen. Cavallius (se d. o.), eller de nu utdöda Celsius (till latin celsus, hög, från gården Höjen, Högen i Häls.), o. Lanærus (till latin lāna, ull, o. rūs, landsbygd, efter byn Ullstorp Skå., alltså även här på grund av felaktig härledning av första sammansättningsleden). — Avledning: svenska dialekt öra, grusa (en väg), motsvarande danska dialekt øre o. norska øyra o. aura, bilda bankar, grusa.
[ör, svenska dialekt, yr, se d. o.]