Historik för örja
- 1. örja, götal. dialekt: strypa, draga tillsammans noten; i sveal. dialekt: öra i den senare betyd.; den förra formen av ett fornsvenska *yrghia, imperfekt *yrghþe varav *ördhe, vartill analogiskt infinitivformen öra; av urgermanska *wurᵹian, i avljudsförh. till t. ex. fornhögtyska wurgil, snara, i avljudsförh. till litauiska veržti, snöra till, osv.; se närmare det besläktat varg. — Härtill äldre nysvenska örewa(a)k, vak där noten dras upp ur isen, 1681, svenska dialekt örjevak; svenska dialekt örjsnara med mera Jämför v. Friesen Fatab. 1914 s. 222.
- 2. örja, svenska dialekt, dy, av *yria, vartill bland annat västg. ortnamn Örlanda Veden, förr bland annat Örielande, fornnorska Yrjar, nu Ørja, varom närmare under det i avljudsförh. till dessa ord stående ör.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.