Historik för Ål
- 6. Ål, ortnamn, särsk. i Uppl. o. Västmanland, men även i Dalarna o. Klm. l, fornsvenska Āl = norska Aal. Väl av olika ursprungligen Dels motsvarande vissa ortnamn på Al- (se Ale o. jämför om fornsvenska Als hæraþ Västergötland ävensom för övrigt om hithörande namn Jungner Gudinnan Frigg o. Als härad s. 251 f.) till gotiska alhs och så vidare, tempel; med den vanliga växlingen av lång o. kort vokal framför -lh (o. -rh), varom se fur, snår, Våla; jämför litter. hos Noreen Xen. Lid. s. 12 samt H. Pipping SNF XII. 1: 45 f.; se även Jungner anförd avhandling o. om Alvastra R. Pipping Kommentar till Erikskrön. s. 54. Dels till ål 5 i betydelse 'stripa, fördjupning i terrängen'. — Även i sammansättning t. ex. Synnerål Västergötland, fornsvenska Sundraal, Sunderal, egentligen: södra Al i motsats till ett nordligt Ål eller också södra delen av (ett område benämnt) Ål; snarast till *alh-, tempel (se Sunnerbo o. Jungner anförd avhandling t. ex. s. 251 f.).
- 7. Ål- i vissa av de många ortnamn Ålsta(d), t. ex. i Uppl. (Boglösa), Södermanland (S:t Nicolai), Västmanland (Odensvi), fornsvenska Alasta (-um), innehåller fornsvenska person n. Ale = fornisländska o. fornnorska Áli.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.