Historik för ega
- 1. ega, äga, verb, äldre nysvenska o. svenska åga, fornsvenska ēgha, ǣgha, āgha, pres. älst ā (av *aih), imperfekt älst āt(t)e (av aiht-), varav äldre nysvenska o. svenska dialekt åtte = fornisländska o. fornnorska eiga, danska eje, gotiska aigan (pres. aih, imperfekt aihta), fornsaxiska êgan, fornhögtyska eigan, anglosaxiska ágan (engelska owe vara skyldig med mera, imperfekt ought, borde); gammalt preterito-presens; besläktat med sanskrit īç, ega. — Sverige äga, fornsvenska ægha har sitt ä från pres. ægher, vilket i sin tur är en analogisk bildning, med -gh- från bland annat inf. o. æ- från pres. æ av *æih, av æig = gotiska aig, medan gotiska aih motsvaras av fornsvenska presens ā, varifrån ā övergått på fornsvenska āgha, äldre nysvenska åga, där dock stamvokalen även kan ha andra källor. — Jämför ätt.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.