Historik för fittja
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- fittja, egentligen dialektord (fem.), knippa av oskäktad hampa eller lin, jämte svenska dialekt fittje m., plural -ar (-er), jämför Broman Hels.-boken 1733: fittjar plural, Carleson 1756: 'små kärvar (lin), Fittiar kallade', motsvarande fornsvenska fiti m. (ackus. fitia) detsamma, besläktat med norska fit m., fitja f. ändan eller avdelning av en väv, det senare även: härva, danska fid, fed, härva, garnbunt, fornhögtyska fizza (nyhögtyska fitze) detsamma, i fornhögtyska även: trådändarna i en väv, i bildlig betydelse fornsaxiska fittea, anglosaxiska fitt, del av en dikt. Fittja är formellt en n-stamsutvidgniiig av urgermanska *fetiō- i de västgerm. orden; fornsvenska fiti av urgermanska *fetja- i norska fit. m. Sverige dialekt fittje m. har utvecklats ur fornsvenska fiti genom påverkan av de oblika kasus, såsom äldre svenska vilje (se vilja, substantiv) ur fornsvenska vili. Urgermanska *fetjō- (med .grundbetyd.: ända, kant, fot, jämför norska o. fornhögtyska) = urindoeuropeiska *pedi̯ā i forngrekiska pétsa, kant (egentl.: fot) på kläder; alltså = fornisländska o. fornnorska fit f., hud mellan tårna, o. fornisländska o. fornnorska fit f., kant på kappa, norska fit, bård, kant på hästman; avledning av urindoeuropeiska *pedo- (= fjät), avljudsform till fot. — Härtill: fittjegarn.
