Historik för gigel
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- gigel, Lotus, Landtbruk ss t. växt n. 1894, nyskapat efter gigelsärt, t. ex. 1858, förr även: gigals-, Lotus corniculatus, vars grundbetydelse framgår av biformen gigelständer (jämte det allmänna käringtänder), till äldre svenska gigeltand, utskjutande tand, o. stundom även i nysvenska) gigeltänt, med tänderna skjutande över varandra (se även Tamm Etym. ordb.), jämför svenska dialekt *gigla, böja ut taggarna i ett sågblad, nyhögtyska dialekt gigeln, giva en sned riktning, böja sig åt sidan, röra sig hit o. dit ~ fornisländska o. fornnorska geiga, gå snett, norska: slänga hit o. dit; alltså även beröring med ord för 'vackla, vicka', t. ex. norska gigla, o. 'gunga', t. ex. medelhögtyska gigen. Säkerligen föreligga dock här två obesläktade ordstammar, den i gigeltänt (o. 1640: gijgeltändt) och så vidare till urindoeuropeiska ghi, gapa (jämför gotiska gageigan, begära, egentligen: gapa; se girig o. jämför författare Sjön. under Gigeln), o. en ljud-symbolisk för 'gunga, vagga' (vartill även giga 1) av samma slag som medelhögtyska gugen o. svenska gunga samt i viss mån (med hänsyn till -gg-) även vagga.
