Historik för ider
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- ider (dial.), ånger, t. ex. L. Petri, yngre fornsvenska idher = norska ir m., ängslan, fornisländska o. fornnorska iðrar plural, ånger (ett annat ord än iðrar, inälvor, se detta ord o. ister); till svenska dialekt idras, trängta, längta efter, fornsvenska iþras, ångra sig = fornisländska o. fornnorska iðrast detsamma (jämför iðra, framkalla ånger, göra bedrövad), norska irast, ängslas för, trängta, längta; besläktat med fornsvenska iþroghe, idhrughe m., ånger, till adjektiv idhrogher, ångerfull, vartill verbet idhrugas, jämför gotiska idreigô f., ånger, avledning av ett adjektiv *idreigs, vartill verbet idreigôn; till en urgermanska stam *iðra-, motsvarande latin iterum, åter, för andra gången, o. sanskrit ítara-, den andre, kompar. till pronominalstammen i-, den (se för övrigt ida 1). Samma stam även i medellågtyska ederkouwen, idissla (se d. o.). — Ordet har i Sverige annars ersatts av ånger, som ursprungligen betydde 'ångest, ängslan och dylikt' De västgerm. språken ha i stället bildningar av en urgermanska stam *hreuw- *hruw- (= nyhögtyska reue osv.; jämför ruelse) med grundbetydelse av 'bedrövelse, sorg'.
