Historik för skätta
- skätta, sydsvensk dialekt, hasta, skynda eller driva på, jaga framför sig, I o. III konj. Smal., Hall., Ska., Blek. = äldre nysvenska, P. Erici 1582: skalle part. pf. plural (om får som jagas av ulven), av urgermanska *skah-tian eller *skahatjan<> i förra fallet närmast avled n. av ett verbalsubstantiv *skahti-t i senare ett iterativum-intensivum, i alla händelser säkerligen i avljudsförh. till medelhögtyska scehen, ila (se ske o. skicka) o. besläktat med fornslaviska skokii, språng, dans, skakati, hoppa, litauiska szökli detsamma Jämför (delvis annorlunda i fråga om grundformen) författare Ark. 14: 151. - I fråga om de två här nämnda möjligheterna beträffande bildningssättet se även under träta. - Om danska skcelle, skäkta lin och dylikt, se under sk äkta 3.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.