Historik för timpel
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- timpel, bergv., nu: järnbalk som upptill begränsar en viss av masugnens öppningar, jämför Jennings 1756: Timpelen eller der utslaget sker', från nyhögtyska timpel, tümpel, dimpfel i motsvarande betyd.; i dessa snarast ellips från sammansättning såsom nyhögtyska tümpelplatte, -stein, jämför svenska timpelhäll, -sten, -damm o. ursprungligen om själva utslagsöppningen eller dammen, alltså samma ord som nyhögtyska tümpel, vattenhåla, pöl, förr även dümpel, mellan- o. lågty. former för hty. tümpfel, av fornhögtyska tumphilo = engelska dimple, liten håla (medelengelska dympull); avledning av sydty. dialekt dumpf, vattenhåla, danska o. norska dialekt dump, fördjupning; väl besläktat med litauiska dumburỹs, vattenhåla; kanske till en nasalerad form av roten i djup, jämför litauiska dumbù, dùbti, bli ihålig, sjunka in. — I äldre svenska även timp, dammsten, Rinman 1745.
