våmm

Historik för våmm

våmm, magsäck hos nötkreatur där födan först nedsväljes, dialekt även: buk (om människor) o. bildlig om vissa fiskredskap, t. ex. skötar; in i senare tid stundom skrivet våmb, fornsvenska vamb f., buk, mage = fornisländska o. fornnorska vǫmb, norska vomb, danska vom = gotiska wamba, buk, moderliv, flfrank. wamba (holländska wam), medellågtyska wamme, fornhögtyska wamba (-p-; nyhögtyska wamme, wampe), anglosaxiska wamb (engelska womb, moderliv), av urgermanska *wamƀō; av trots många framställda förklaringsförsök dunkelt ursprung; oftast betraktat som urbesläktat med fkymr. gumbe-lauc, livmoder. — Formen wamb i vissa svenska dialekt o. ofta i äldre nysvenska (ännu Dalin 1853 som växelform) beror på utebliven förlängning av ă till ā framför mb (jämför kam ~ dialekt kåmm osv.). — Ingår i ortnamn Våm, sn i Skå. (fsv., forndanska Voomb m. m.), vartill Våmsjön; Våmb, sn i Västergötland (fornsvenska Vamb m. m.); ursprungligen by- eller gårdnamn, syftande på ställenas belägenhet i en dalsänkning (jämför motsvarande förhållande i Norge); samt i vattendragsnamnen Dalvåmmen, vik av Östersjön Östergötland, Våmbsjön Klm. l. med flera (se författare Sjön. 1: 731), Våmån Dalarna, vartill sockenn. Våmhus av Vambōs utlopp i Orsasjön; till os 1; jämför Åhus), ävenledes med syftning på formen; dessutom med -a-: Vammerviken Västergötland (till fornsvenska genitiv vambar) och så vidare Om kroppsdelsbeteckningar i terrängnamn se för övrigt under ås 2. — Till ett kortnamn med betydelse 'tjockis, isterbuken' eller dylikt hör Vamsta Jtl. (fornsvenska Vambastaþa genitiv plur.), Uppl. (fornsvenska Vambistada) o. sannolikt även det släktnamn *Væmblinger, som ligger till grund för gårdn. Väm(b)linge Uppl. (fornsvenska Vwmlingaby med mera) o. gotländska sockenn. Vamlingbo (forngutniska Vamlingabo), varom författare Ortnamn på -inge s. 173; jämför namnet på den östgotiske konungen Wamba. Om de sannolikt också hithörande Vammelby Östergötland (fornsvenska Vamblaby) se författare Ortnamn på -by s. 50, 62.