Vad betyder vadare?
- eller vadarfågel individ av en ordning fåglar med vanligen lång näbb och långa ben (hit hör typiska arter som strandskator, pipare och vipor, snäppor, skärfläckor, spovar, beckasiner med flera, men även havsfåglar som måsar, tärnor, labbar och alkor;
till ordningen hör inte storkfåglar och tranfåglar) || -n;
pl. =, best. pl. -arna
- eller vadarfågel individ av en ordning fåglar med vanligen lång näbb och långa ben (hit hör typiska arter som strandskator, pipare och vipor, snäppor, skärfläckor, spovar, beckasiner med flera, men även havsfåglar som måsar, tärnor, labbar och alkor;
Bygger på Bonniers svenska ordbok av Peter A. Sjögren, Iréne Györki och Sten Malmström, 10:e upplagan 2010
Om det rör sig om två olika ord med samma stavning så markeras detta med en skiljelinje, se t ex ”negativ”.
Uttal skrivs alltid inom klamrar [-]. Ibland ligger uttalet i texten men oftast under rubriken ”Hur uttalas?”.
Streck under bokstav innebär att det är där betoningen på ordet ska ligga.
||-tecken markerar att böjningsändelse följer. Ändelserna ska läggas direkt till uppslagsordet: ”ring … || ‑en; -ar” ska uttydas: ”(en) ring bestämd form singularis ringen, obestämd form pluralis ringar”. Om uppslagsordet ändrar form vid en viss böjning, skrivs hela ordet eller åtminstone stammen om, t.ex. ”jätte -n; jättar”, ”överförd ‑fört.” Ord som slutar på –are är dock undantagna från denna regel.
Det finns en del inkonsekvenser på det här området, orsakade av sparsamhet med utrymme i boken, i det här fallet att inte sätta ut identiska böjningsuppgifter flera gånger i en artikel. Regeln i de allra flesta fall är att en punkt ”ärver” böjning uppåt i texten, d v s om det ligger en böjning under punkt 2 men ingen under punkt 1 så gäller punkt 2:s böjning för båda, men regeln är alltså inte 100-procentig.