Historik för ån
- ån, svenska dialekt, sträcka eller remsa av åker, hage och dylikt som man tar för sig för att därå skörda, röja och så vidare (under fortskridande från den ena ändan till den andra), av ett fornsvenska *ān = medelhögtyska jân (nyhögtyska jahn), langob.-lat. janus, jordsträcka, jordrymd, av urgermanska *jǣna- = urindoeuropeiska *i̯ē-no- i sanskrit yāna-, bana, yā́nam, gång, fordon, till urindoeuropeiska roten i̯ē, gå, i sanskrit yāti, går, far, litauiska jóti, rida, och så vidare, ävensom bland annat latin jānua, dörr, o. gudan. Jānus (se Januari), utvidgning av roten i, gå (se ed 1, id 2, o år). Schade Altd. Wb., Lidén Ark. 3: 243.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.