Synonymer till han

• 1. (pronomen) om person (även vissa djur) av manligt kön || gen. hans som objekt o. efter preposition: honom
• 2. se hankines

Hur uttalas han?

2. [hann]

0. En av dem markerade tydligt att han ansåg en lagändring nödvändig.

   Att det skulle vara svårare att få körkort i Farsta håller han inte med om.

   Nu sågar han ett av dagens största band för deras mesiga attityd.

   Med ryggen mot mål klippte han in kvitteringen på halvvolley i samband med en hörna.

   Samtidigt som mycket är sig likt menar han att nationen blivit mer medveten om de extrema åsikterna som finns bland vissa norrmän.

1. han = fornsvenska, danska = fornisländska o. fornnorska hánn; ett nordiska ord. Femininum hon = fornsvenska = fornisländska o. fornnorska hón, danska hun; av urnordiska *hānō- > *hānu > *hǫ́n (genom u-omljud). — Ändelserna -en, -na i vardagligt jag såg 'en, såg 'na äro minnen av de gamla fornsvenska ackus. m. han (i t. ex. smål. ännu -an), f. hana, vilka annars undanträngts av dativerna honom (av *hānum) o. henne (av unord. *hāniʀē). — Omstritt ursprung: han, urnordiska *hānaʀ, kan vara besläktat med forngrekiska kē̃nos, biform till (e)keĩnos, den där, eller en n-bildn. till fornsaxiska, anglosaxiska he (engelska he), han, eller = gotiska jains, nyhögtyska jener, den där, av urgermanska *jainaz > urnordiska (i relat. obet. ställning) *jānaʀ, vars j skall bortfalla (jämför nyhögtyska jahr = svenska år), varefter h inkommit från andra pronomina (Kock Ark. 24: 186 f.; jämför s. 190); med mera — Från o. med början av 1700-t., jämte hon, även använt som tilltalsord (efter nyhögtyska Er); i rang mellan du o. I (Ni); rätt snart betraktat som nedlåtande o. nu mera sällsynt.