Han fann 1876 att polariserat ljus som reflekteras från polerna av en järnelektromagnet får sitt polarisationsplan vridet i motsatt led mot den magnetiserande strömmen.

För permanenta magneter, som efter kraftig magnetisering skall kunna ges största möjliga magnetism och behålla denna konstant sedan det magnetiserande fältets verkan upphört, används kromstål med ca 1 % kol och 1,5 – 3 % krom, volframstål med ca 0,7 % kol och 5 – 6 % volfram eller krom-kobolt-molybden-stål med ca 1 % kol, 4 – 9 % krom, 6 – 40 % kobolt och ca 1 % molybden.