Historik för mänta
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- mänta, i sht. dialekt, vitgarva, i östsvenska dialekt även: banka, fornsvenska mænta = fornisländska o. fornnorska menta, bereda till pergament, norska: vitgarva, bearbeta, banka; från slaviska spr.; jämför fornslaviska męti, knåda, trampa och dylikt, lillry. mjatnik, garvare (av *ment-), ryska syro-mjat', vitgarvat läder (egentl.: råläder, till syro-, rå), av -menti, som i östersjö-vendiskan skulle giva *mant-, *mąt-; jämför även fornpreussiska mynix, garvare, som lånats från någon polsk eller kassubisk dialekt (polska *miętnik, äldre kassub. *mīnt-ńik eller dyl.); se Mikkola Ark. 19: 327. — Härav även medellatin mantor, garvare, norska mentar, ävensom sannolikt det äldre nyhögtyska ord för 'garvare', som synes ligga till grund för det från nyhögtyska inkomna familjen. Mentzer.
