Historik för tjör
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- tjör, tjor, tjur, ter(e), m., svenska dialekt, i synnerhet i m. o. n. Sverige, kådigt hårt trä på sydsidan kring kärnan av gamla krokiga tallar eller granar, kådig, hård o. krökt tall, det krökta träet på en båge, ter(e) även: seg is o. stänger under logtaket; kan på grund av betydelse svårligen skiljas från norska tinar m., hård ved i trä, mest på fur i en krökning av stammen eller på den sida som är vänd mot norr, fornisländska o. fornnorska þinurr, tränamn i Sn E. o. i prosan väl = tjör; enligt Bugge Sverige lm. IV. 2: 192 möjligen av urnordiska *þinwaraʀ, dativ *þinrē, besläktat med avestiska thanvare, båge; till roten i tänja. Sammanställningen är utan tvivel i huvudsak riktig, men formernas utvecklingshistoria är åtminstone delvis dunkel.
