Historik för vena
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- vena, sydsvensk dialekt, gråta, fornsvenska vēna (sik), jämra sig = fornisländska o. fornnorska veina, danska dialekt vene, medellågtyska wênen, fornhögtyska weinôn (nyhögtyska weinen), anglosaxiska wánian, ett allmänt urgermanska ord (dock ej i got.), av urgermanska *wainōn. Ej, såsom antagits, avlett av interj. ve (1) utan till en ljudhärmande rot av samma slag som eller identisk med den i nyhögtyska winseln, kvida, jämra sig, förminskningsord till fornhögtyska win(i)sôn-, jämför även nyhögtyska wimmern. Gotiska har däremot qainôn (se kvida o. under vina). — Härtill fornsvenska vēnogher, jämmerfull (vartill avledning venga sik, liksom nödga till fornsvenska nöþogher osv.; se Kock Sverige ljudhist. 2: 245) = gotiska wainags, eländig, olycklig, fornhögtyska wênag (nyhögtyska wenig, med den sekundära betydelse 'liten, ringa', jämför till betydelse svenska ynklig o. ynkligt liten), av urgermanska *wai-naᵹa-, varifrån det urgamla finska lånordet vaina(j)a, avliden, död (Selälä m. fl.).
