• 1. som tillhör oss: vår bil, vår mormor || vårt, våra
• 2. årstiden mellan vinter och sommar;
     (bildlig betydelse) ungdomstid, tid som ger nytt hopp: det är vår på börsen, novellkonsten går mot en ny vår;
     i våras senaste vår || -en;
     -ar

Uttryck som innehåller vår

• de våra

  Betydelse: våra anhöriga

  Exempel: "Vi gillar att fira födelsedagar med de våra"

• Här och var

  Betydelse: Varstans

  Exempel: "protester blossade upp lite här och var i landet"

• I var mans mun

  Betydelse: Mycket omtalat

  Exempel: "Kungskobrans rymning var i var mans mun"

• var och en

  Betydelse: Envar, varje enskild person

  Exempel: "Var och en måste göra sitt för att hjälpa till"

• var och var

  Betydelse: Nästan varje

  Exempel: "Det är matlagningsprogram i var och varannan tv-kanal"

• var som helst

  Betydelse: på vilken plats som helst

  Exempel: "Sådant kan inträffa var som helst"

subst.

1. Jag längtar till vår!

   Blommarna knoppas när det är vår.

   Han har redan upplevt sin vår.

1. 1. vår, poss. pronom., i dalm. även *ōr (jämför nedan), fornsvenska vār = fornisländska o. fornnorska várr (or-), danska vor (i äldre danska o. i nydanska talspråk vores med sekundärt -es). Man vill mycket ogärna skilja detta ord från de övriga urgermanska: gotiska unsar, fornhögtyska unsêr (nyhögtyska unser) fornsaxiska ûsa-, -e, anglosaxiska ús(s)er, úre (engelska our), till uns- i oss. Sannolikt har i äldre tid böjningen varit: (isl.) nom. singular m. *unnarr (av unʀ-, med grammatisk växling av uns-), dativ órum, plural nom. órer (av *unʀ-reʀ), där *unnarr ersatts av *ōarr eller *ūarr (jämför yð(v)arr : yðrum), varav várr. Den tvåstaviga formen finnes i gotländska ævar, enligt Noreen av *ūar. Se (Noreen o.) Friesen Nordiska språkh. 1: 63 f. (med litter.). — I alla händelser säkerligen ej, såsom stundom antagits, till pron.-stammen u̯e (se vi 2); ej heller (med Brugmann Ber. d. sächs. G. d. W. 1908, s. 11 f.) av urgermanska *nǣra- (jämför iriska nār) med v för n efter pronom. vi. — Nom. våran (dialekt o. vard.), i t. ex. 'våran prost', utgår från en analogiskt uppkommen ackus. singular maskulinum (yngre fornsvenska vāran), vartill, med våran uppfattat som ett adjektiv på -an, neutr. vårat; dialekt vånn, vår, från den normala fornsvenska ackus. vārn. — Genitiv singular m. fornsvenska vārs kvarlever i vissa uttryck, varom under vaserra.
2. 2. vår (årstid), fornsvenska vār f. = fornisländska o. fornnorska vár n., norska vaar m. o. n., danska vaar c. (förr även n.), utan motsvarande i gotiska eller väst-germ. språk, av urgermanska *wǣzra- = urindoeuropeiska *u̯ēs-ro-, varav latin vēr n.; jämför forngrekiska éar (av *u̯esar), sanskrit vasar, tidigt, avestiska vañri-, vår (av *vasri-), armen. garun (av *vasr-), litauiska vasarà, sommar, samt med n-avledn. sanskrit vasantá-, vår, fornslaviska vesna, sommar, osv.; alltså en gammal indoeuropeisk beteckning; för övrigt ett av de icke så få nordiska ord som först i utomgerm. språk ega närmare anknytning (se agn 2, får, vämjas, årder). Föres ofta till roten au̯es, lysa, jämför öster. — Det är kanske ej en tillfällighet, att ordet bildats med r-avledn. liksom sommar o. vinter. — Mytologisk innebörd har sammansättning i västsvensk dialekt våroxe, om dallringen i luften, då jorden vår och sommar starkt uppvärmes av solen; jämför våroxen dricker, går, ryker, Rietz, Jungner Gudinnan Frigg o. Als härad s. 204; i Ydre hd Östergötland: solhjort, soloxe; tydl. ett minne av en växtlighetsdemon, jämför föreställningarna om bäckahästen, gloson, urkon, ärtak(a)tten med mera — Ett, som det förefaller, inhemskt ord för 'vår' ingår i forngutniska lāþigs, om våren, svenska dialekt lådi(n)g, lade, låe med mera, vår, vårtid, från Norrl., Sveal. o. Vrml.; jämför Rz s. 387, Lindroth Språk o. st. 12: 91. Enligt en ganska bestickande hypotes av Björkman Anglia Beibl. 29: 336 är dock ordet (möjligen på 1200-t.) lånat (antagl. i samband med pälshandeln) från medelengelska uttryck ss. our ladye in march, þe lady in lent, 'Lady-day', Vårfrudagen. — Om en annan urgermanska beteckning för 'vår', nyhögtyska lenz och så vidare, se under lång. Jämför för övrigt nyhögtyska frühling: früh, tidig (se frukost), o. franska printemps, av latin prīmum tempus, egentligen: den första tiden, som erinrar om svenska dialekt framtiden Skåne i samma betydelse — Avledning: verbet våras, motsvarande fornisländska o. fornnorska vára(st), norska vaarast, medan somra (-s) o. vintra endast förekomma i dialekt (dock förtjänta att upptagas i riksspråk, såsom också stundom sker i poesi). Fornisländska o. fornnorska o. norska ha även hausta, bliva höst, vars östnord. motsvarande hösta o. høste däremot betyda 'skörda' (i svenska dock med dialekt anstrykning utom i inhösta).