Historik för Ätran
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- Ätran, älvn., dialekt Ättran, fornsvenska Ēt(h)ra med mera 1177, att sammanhålla med norska älvn. Eitra, fornhögtyska Eiteraha o. sannolikt även svenska sjön. Ettern Ögtl.; till fornsvenska æter, ēter, etter; väl egentligen: den etterkalla; se närmare författare Sjön. 1: 111 o. jämför fornnorska älvn. Elda, vilket förklaras som egentligen betydande 'svidande (kall) som eld' (Norska Gaardn. 9: 192). Däremot enligt H. Petersson Vetenskaps-soc. i Lund Årsbok 1921 s. 47 visserligen av samma stam som etter, men innehållande grundbetydelse 'svällande' (jämför t. ex. forngrekiska oidáō, sväller). För sig själv betraktad vore denna uppfattning rätt sannolik, då flera av de halländska älvnamnen bära en uråldrig prägel (jämför t. ex. Niz = Nissan, Viskan eller þund under Tönnersjö). Men stammen eitr- uppträder för övrigt i åtskilliga vattendragsnamn, som man ej vågar tillmäta en så hög ålder; o. att med nämnda författare i dem (eller flera av dem) se uppkallelsenamn med det halländska Ätran som utgångspunkt låter sig svårligen göra. — Vokalen ä i Ätran beror på samma utveckling av samnord. æi som i flest ~ flera, fläsk av *flæisk, helg ~ helig, häst osv.
