Samtidsarkeologin ifrågasätter etablerade disciplingränser och modernitetens kategoriska åtskiljande av det förflutna och det varande.

De olika tillkomstmiljöerna har satt sin åtskiljande prägel på dessa verk.

Musik kan som bekant vara såväl ett åtskiljande som ett överbryggande element.

Detta innebär att berättaren inte kan ha den medialt åtskiljande funktion som vissa teoretiker givit begreppet.

Inte minst viktig är tanken om tidens åtskiljande från rummet som en markör för övergången från traditionellt till modernt samhälle.