
Kölar och krut: Så gav sjöfarten och militären oss vardagliga uttryck
Du behöver inte ha seglat över Östersjön eller marscherat i uniform för att prata som en sjöman eller soldat. De flesta svenskar gör det varje dag.

Du behöver inte ha seglat över Östersjön eller marscherat i uniform för att prata som en sjöman eller soldat. De flesta svenskar gör det varje dag.

Visste du att hästen en gång var han, färden var hon och barnet var det – inte för att någon tyckte att hästar var manliga, utan för att det var grammatikens regler?

Här gräver vi i verktygslådan bakom våra vanligaste idiom och visar vad som händer när prylen försvinner men orden lever kvar.

Två ord. En fråga. Och en hel kultur av tidspress inbakad i grammatiken. "Hinner du?"

För bara några generationer sedan hade de flesta svenskar inget efternamn i dagens mening. Din identitet var ditt förnamn — resten var bara en hänvisning till din pappa.

Du läser en mening och förstår den direkt. Problemet? Din kollega förstår den helt annorlunda.

Vissa ord behöver nästan ingen förklaring. Krasch känns som ett slag. Porla flyter fram. Klucka bubblar. Fnissa fnissar nästan redan innan någon hunnit skratta. Men varför känns många svenska ljudord så träffsäkra?

Visste du att kvinna en gång stavades qvinna, att vad skrevs hvad och att rött var rödt?

Nästa gång du avfärdar något som "bara ett hugskott" använder du ett urgammalt tankesätt – ett där idéer inte uppstod i hjärnan utan sköts in i själen.

Börjar mötet klockan 10 – eller inte? Svaret beror på vem du frågar, och det lilla ordet "egentligen" är orsaken.