Dagstidningen Die Welt konstaterar: Ulbricht var inte den ädle statsman som boken låter påskina utan en diktator som utan skrupler ljög för världen.

De som skor sig och de som utan skrupler spekulerar skjortan av sina medmänniskor har blivit sinnebilden av den fallna medborgaren.

Men för övrigt har jag inga som helst skrupler över andra saker.

Hon beskriver en gång när Pinter rasar för att han anser att James Joyces kärleksbrev är för privata för att publiceras men hon har uppenbarligen inga skrupler att själv göra samma sak.

Är det möjligen ett sätt för affärsmän utan skrupler att tjäna pengar?