Synonymer till ur

• 1. klocka: armbandsur, tornur || -et;
     pl. =, best. pl. -en
• 2. i ur och skur i alla slags (rusk)väder
• 3. stenblocksanhopning på bergssluttning || -en
• 4. från det inre av, ut, bort (från): gå ut ur rummet, dricka direkt ur flaskan, färgen gick ur i tvätten, torka ur glaset;
     drick ur! töm glaset

subst.

1. Hon hade ett ur på handleden.

1. 1. ur (klocka o. d.), t. ex. Columbus 1670-t., bouppteckn. 1679; Columbus best. f. singular: uhren = danska ur, från nyhögtyska: medellågtyska ûr(e), även: timme = nyhögtyska uhr detsamma, jämför senmhty. ûr(e), timme, i denna betydelse kvar i nyhögtyska um drei uhr (i engelska i stället watch, om fickur, till vaka, verb, o. clock, om pendelur). Enligt den allmänna uppfattningen har den moderna betydelse direkt utvecklats från den av 'timme', varvid kan jämföras ryska časy, ur, plural av časŭ, timme, eller wotjak. tunnit, ur, plural till tunti, timme (lån från nyhögtyska stunde). Till latin hōra, timme, tid (varav fornfranska ore, franska heure, engelska hour), av forngrekiska (h)ōra detsamma (urbesläktat med år), jämför horoskop o. forngrekiska (h)ōrológion, sol- eller vattenur (franska horloge osv.). Dock skulle enligt Schoning NTfF 4 R 6: 117 f. betydelse 'ur' ha uppkommit i mholl. genom ellips från sammansättning såsom urklocke, urwerk = svenska urverk, 1602 om kyrkur, 1631: uhrwercke om tornur, nu blott, utom skämtsamt, om hjulverket i ett ur, men ännu Dalin 1853 även om större slagur, jämför gå som ett urverk. Det förkortade uttryck har dock i så fall knappast uppkommit i svenskan, utan tillhör det långivande språket. — I äldre nysvenska nyttjas (om byggnads- o. rumsur, de senare ofta liggande) i stället tidigare benämningen säjar- eller segerverk, Var. rer. 1538: seiyarewerk, motsvarande i danska, från medellågtyska seigerwerk, även: seiger (kvar i nyhögtyska dial.), i hty. tidigt omtytt till zeiger, egentligen: visare (se te, vb), men egentligen = medelhögtyska seigære, våg, till seigen, komma att sjunka (kausativum till urgermanska *sīᵹan, sjunka, se seg, signa 1): den s. k. oron i urverket liknade en våg. Däremot återgår äldre nysvenska säjare, urvisare, t. ex. Bellman, på nyhögtyska zeiger; jämför med avseende på s från nyhögtyska z under sira. — Fickuren kallades förr byxsäcksur, Linné 1734: böxesäcksur, Hofcal. 1739, o. i dialekt åtminstone ännu på 1870-t.; jämför nyhögtyska sackuhr. De förvarades nämligen i byxsäcken eller byxfickan. Ännu tidigare buros de ofta vid en kedja i bältet. — Fickur kallas (eller kallades?) i vissa dialekt urklockor. — Från tyskan lånade äro för övrigt en del andra hithörande beteckningar, t. ex. spindelur (se d. o.), ankare 1875 o. ankarur 1852, oro, ett slags regulator, efter nyhögtyska unruh(e).
2. 2. ur, i riksspråk nu blott i ur och skur (se nedan), ensamt ännu t. ex. B. E. Malmström (best. f. uren) o. kvar i dialekt, dels som maskulinum t. ex. Vätöm. Uppl., Gotländska o. dels som neutr. t. ex. Västergötland o. Närike (enligt Rietz), jämför Geisler o. 1710: bistra ur plural, fornsvenska ūr n., yrväder, snöyra = fornisländska o. fornnorska úr n., fint regn, norska ūr m., regnskyar, äldre danska ur, snöväder; av urgermanska *ūra-; jämför norska yr, fint regn, svenska snöyra, fornisländska o. fornnorska úrigr, våt; i avljudsförh. till urgermanska *aura- = anglosaxiska éar, hav, fornisländska o. fornnorska aurigr, våt (jämför Persson IF 35: 199); till en urindoeuropeiska rot eu̯er i sanskrit vār(i), vatten, latin ūrīnāri, dyka, litauiska júrés, hav (Östersjön) osv.; se för övrigt ur- 3, var (i sår) o. urin. — I ur och skur, gammalt helrimmande uttryck av samma slag som bot för sot, råd och dåd, sju för tu, i valet och kvalet och så vidare — Sammansättning urväder, fornsvenska ūrvædher, ingår i tillnamnet (Niclis) Urwædher (o. 1400), efter vilken Urvädersgränd i Sthlm uppkallats. Jämför Ihre Gloss. suiog. under yrwäder: 'vulgo urwäder dicere solemus'. — Härtill verbet yra 2.
3. 3. ur- i uroxe, även osammansatt, jämför äldre nysvenska urnöt Var. rer. 1538, Bib. 1541, motsvarande fornisländska o. fornnorska úrr (genitiv úrar), medellågtyska ûrosse, fornhögtyska ûro, ûrohso (nyhögtyska auerochs), anglosaxiska úr; ävensom svenska dialekt ure, ilsken tjur; av urgermanska *ūru-; lånat i latin ūrus (liksom t. ex. djurn. alces, älg, biber, ganta, gås, taxo, grävsvin, visons, bison). Enligt författare Etymologiskt Bemerk. s. VIII egentligen 'hanndjur, betäckare, avlare', egentligen 'som fuktar, väter', till roten i ur 2, urin o. var 6; alltså med samma betyd.-utveckling o. grundbetydelse som i oxe o. i sanskrit vr̥ṣan-, tjur, jämför även orne, orre, vilka tre sistnämnda ord för övrigt innehålla en s-utvidgning av den i ur- ingående roten. — Annars, säkerligen med orätt, ofta härlett från ett urgermanska *uzru-, besläktat med sanskrit usrá-, oxe, som vanligen identifierats med usrá-, rödaktig, eller också (K. F. Johansson IF 2: 60) förts till den urindoeuropeiska u̯ēē̆-s, vatten, som jag i Ark. 7: 42 uppställt för några urgermanska ord (alltså i sistn. fall med samma betyd.-utveckling som i ur-).
4. 4. ur, preposition, adverb, o. som privativt prefix motsvarande o- 2), fornsvenska ūr (or; ör med ʀ-omljud) = fornisländska o. fornnorska úr (ór, or, ør- som privativt eller förstärkande prefix), norska ur, or (i danska blott som prefix i lånord), gotiska us, preposition, uz- (ur- frfr r t. ex. ur-runs), fornsaxiska ur-, or-, fornhögtyska ur, ur- (ar-, ir-, er-, nyhögtyska ur-, er-; se er-), anglosaxiska or-, á-. Möjligen en s-utvidgning, us, besläktat med fornslaviska u-, bort, latin au-, bort från, och så vidare Annorlunda dock Brugmann Grundr. II. 2: 203 (av urindoeuropeiska *ud-s till ud i ut); osannolikt av formella grunder. Jämför urarta, urbota, urfjäll, ursinne, ursäkt, urtima, ordalier, orlov, orsak, vån (svenska dialekt urvånsen), yrvaken, ärlig o. följ.
5. 5. ur- som förstärkningsord eller för att beteckna ursprung och dylikt = danska ur-, från nyhögtyska ur- = ur 4. — Urbild, Sahlstedt 1773, Lidner o. 1785 (hos L. vanligt), Kellgren Nya skap., ofta hos nyromantikerna; tidigast även i bety. 'avbild', från nyhögtyska urbild (sl. av 1600-t.). Se J. V. Johansson Språk o. st. 18: 88. — Urgammal, Stiernhielm 1663, Widekindi 1671 = danska urgammel, efter nyhögtyska uralt = anglosaxiska oreald. Jämför till detta ord o. dess stilvärde O. Östergren Stil. stud. i Törneros' språk s. 85 f. — Urkund, Möller 1795, Silfverstolpe 1796 (ej i da.), från nyhögtyska urkunde, av fornhögtyska urkundî f., vittnesbörd, egentligen vbalabstr. till erkennen, lära känna med mera (se kunna, känna); jämför fornhögtyska urchundo m., vittne (se detta ord slutet). I betydelse 'officiellt, rättsligt dokument' (i nyhögtyska från 1400-t.) nyttjades i de urgermanska språk tidigare (o. delvis även senare) orden 'bok', 'brev' (jämför mästerbrev, skuldebrev) o. 'karta'. — Ursprung, 1593, från nyhögtyska ursprung (medelhögtyska ursprunc), verbalsubstantiv till erspringen, springa ut ur, ha sitt ursprung från, motsvarande äldre nysvenska urspringa, ha sitt ursprung. I äldre nysvenska i stället ofta ursprång (-o-) t. ex. L. Petri o. ännu t. ex. O. v. Dalin; Lind 1749 har båda formerna. Lex. Linc. 1640 använder i stället utsprung. — Urtid, Atterbom 1806 = danska, från nyhögtyska urzeit (Herder); osv.