Vad betyder örtug?

• 0. medeltida nordiskt silvermynt || -en;
     -ar

Hur uttalas örtug?

1. [ö:r-]

1. örtug, nu blott i hist. framställning, i äldre nysvenska (1500-t.) även -tig, fornsvenska örtugh, -togh, -tögh (ar-, or-, yr-), som myntenhet: ett tredjedels öre (1/24 mark), även: myntstycke av denna valör; dessutom: tredjedelen av ett öresland = forngutniska ertaug, fornnorska ørtog, ærtug, forndanska ørtugh; liksom öre en speciellt nordisk myntbeteckning; sannolikt, med Lidén hos R. Larsson Söderm.-lagens språk 1: 49, av urnordiska *arut- (*arit-), samma stam som i fornsaxiska arut, fornhögtyska arizzi, aruz, malm (nyhögtyska erz; se blyerts), av dunkelt ursprung: man har bland annat tänkt på samband med latin raudus, rūdus, malmstycke som mynt (jämför fornisländska o. fornnorska rauði, myrmalm, under röd), jämför även sumer. urud, koppar; eller på lån från namnet på den för sina vapenfabriker bekanta etruriska staden Arretium. , Senare leden är ej suffixet -ug, utan innehåller, att döma av forngutniska ertaug o. fornsvenska örtögh, ett -au-; sannolikt -tauᵹ- (till urgermanska *teu-han, draga, jämför fornisländska o. fornnorska taug, rep, o. se tåg 2 o. töja), varav i starktonig stavelse fornsvenska -tögh o. i svagtonig fornsvenska -togh, -tugh. Alltså snarast: urnordiska *arut(i)-tauᵹō, tråd av malm, koppar eller dylikt Om ljudutvecklingen jämför för övrigt Kock Sverige ljudhist. 1: 422. — Ordet kan ursprungligen ej ha syftat på det först under konung Albrekt präglade myntet (tidigare betecknade det blott en viss myntenhet). Örtugar präglades senast under Johan III, men i kameralistisk användning förekom ordet ännu o. 1650, o. namnes av Sven Hof 1753 jämte penning o. fyrk som en svensk ersättning för germanismen skärf. — De i vissa uppslagsböcker meddelade uppgifterna, att förra leden innehåller fornisländska o. fornnorska eir, koppar, o. den senare tigr (tugr), tiotal, äro båda av ljudhistoriska skäl lika oantagliga.