Synonymer till å

• 1. mindre eller medelstort rinnande vattendrag;
     gå över ån efter vatten onödigt långt bort söka något som finns på nära håll || -n;
     åar
• 2. (ålderdomligt ord utom i vissa uttryck(et)) på: å någons vägnar (för någons räkning), jag å min sida (för egen del)
• 3. eller åh utropsord: å, så gott!

Uttryck som innehåller å

• bättre stämma i bäcken än i ån

  Betydelse: förhindra något oönskat i tid

  Exempel: "Riksbanken försvarade räntehöjningen med att det är bättre att stämma i bäcken än i ån"

• Gå över ån efter vatten

  Betydelse: Leta långt borta efter något man har nära sig; göra något onödigt krångligt

  Exempel: "Vi har vacker natur här och behöver inte resa utomlands, varför gå över ån efter vatten?"

• Inte ropa hej förrän man är över ån

  Betydelse: Inte ta ut segern i förskott

  Exempel: "Vänta med att fira tills du vunnit. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån."

• Många bäckar små gör en stor å

  Betydelse: Små bidrag gör också skillnad i slutändan

  Exempel: "Vi sparar bara hundra kronor i månaden men många bäckar små blir till en å"

subst.

1. Vid middagstid kommer vi fram till en vacker å och beslutar oss för att stanna ett tag och äta ett litet mål mat.

• Betydelse: Strömdrag, mindre än en ström.

  Synonymer: ström, flod, älv, bäck, rännil, fors, svall, flöde

1. 1. å, preposition, fornsvenska ā = fornisländska o. fornnorska á, norska aa, med bortfall av n, av urnordiska an (liksom i av in) = fornsaxiska, nyhögtyska an, engelska on, gotiska ana, forngrekiska aná, upp, avestiska ana, osv.; se närmare an- 1 ävensom på. — Även i sammansättning, växl. med det lånade o. etymologiskt identiska an-, såsom t. ex. åkalla, men anropa, ålägga o. anlägga, åsikt o. åsyn, men anse o. ansikte (se d. o.), åsätta o. ansätta, åtanke o. andakt, åtaga o. antaga, anamma, åteckna o. anteckna; alltså i t. ex. åsikt o. antaga halva översättningar av nyhögtyska ord.
2. 2. å, substantiv, fornsvenska ā = fornisländska o. fornnorska á, norska, danska aa = gotiska ahwa, vatten, fornhögtyska aha, älv och dylikt (kvar i nyhögtyska ortnamn på -a, t. ex. Fulda, o. sydty. på -ach, t. ex. Biberach, egentligen: bäverån), anglosaxiska éa, av urgermanska *ahwō = latin aqua (jämför akvedukt; bl. a, i nyhögtyska stadsn. Aachen, latin dativ plural Aquis, jämför franska Aix-la-Chapelle; › franska eau, varav svenska eau-de-cologne, egentligen: vatten från Köln), väl = ryska flodn. Oká, av urindoeuropeiska *aku̯ā eller *aku̯ā; se för övrigt ö o. Ägir. — I gård- o. vattendragsnamn mycket vanligare än älv. Ordet ingår i vissa av de svenska älvnamnen på -an (av -ā + n, där ā förkortats i obetonad ställning); i andra fall är -an best. f. singular (liksom -en i sjönamn är motsvarande maskulina form). Som första led i ortnamn för övrigt även under formen År- (genitiv singular) t. ex. Årbol, o. Ar- t. ex. Arboga (se d. o.), Arby. — I sydsvensk dialekt även plural är, analogisk ombildning (jämför under slån, vrå). — Om det i finska flodnamn uppträdande -ava se Karsten Germ.-finn. Lehnw.-stud. s. 133. — Till en indoeuropeiska i parallellstam ap- (osv.) höra sanskrit apas plural, vattendrag, ápavant-, vattenrik, litauiska ũpé, flod, o. sannolikt även det väl keltiska -apa, som ingår i tyska bäck- o. flodn. såsom Asc-affa (i Aschaffenburg) och så vidare, -ef, t. ex. ortnamn Honnef, lågtyska -ep, t. ex. Lennep, enligt somliga också latin Apulia, Apulien. Möjligen är dock keltiska -apa = latin aqua och så vidare — Jämför för övrigt Arboga, Västerås, Åhus, Åland, Åloppe, Åminne, Åmot, Ärlinghundra.