Vad betyder intertextualitet?
Bygger på Bonniers svenska ordbok av Peter A. Sjögren, Iréne Györki och Sten Malmström, 10:e upplagan 2010
Om det rör sig om två olika ord med samma stavning så markeras detta med en skiljelinje, se t ex ”negativ”.
Uttal skrivs alltid inom klamrar [-]. Ibland ligger uttalet i texten men oftast under rubriken ”Hur uttalas?”.
Streck under bokstav innebär att det är där betoningen på ordet ska ligga.
||-tecken markerar att böjningsändelse följer. Ändelserna ska läggas direkt till uppslagsordet: ”ring … || ‑en; -ar” ska uttydas: ”(en) ring bestämd form singularis ringen, obestämd form pluralis ringar”. Om uppslagsordet ändrar form vid en viss böjning, skrivs hela ordet eller åtminstone stammen om, t.ex. ”jätte -n; jättar”, ”överförd ‑fört.” Ord som slutar på –are är dock undantagna från denna regel.
Det finns en del inkonsekvenser på det här området, orsakade av sparsamhet med utrymme i boken, i det här fallet att inte sätta ut identiska böjningsuppgifter flera gånger i en artikel. Regeln i de allra flesta fall är att en punkt ”ärver” böjning uppåt i texten, d v s om det ligger en böjning under punkt 2 men ingen under punkt 1 så gäller punkt 2:s böjning för båda, men regeln är alltså inte 100-procentig.
- (i litteraturteori) (studiet av) en texts mer eller mindre utsagda beroende av andra texter || -en
