Vill du föreslå ett nytt ord eller rapportera ett fel?
Vad betyder ö?
- landområde som helt omges av vatten || ön;
öar
- landområde som helt omges av vatten || ön;
Bygger på Bonniers svenska ordbok av Peter A. Sjögren, Iréne Györki och Sten Malmström, 10:e upplagan 2010
Om det rör sig om två olika ord med samma stavning så markeras detta med en skiljelinje, se t ex ”negativ”.
Uttal skrivs alltid inom klamrar [-]. Ibland ligger uttalet i texten men oftast under rubriken ”Hur uttalas?”.
Streck under bokstav innebär att det är där betoningen på ordet ska ligga.
||-tecken markerar att böjningsändelse följer. Ändelserna ska läggas direkt till uppslagsordet: ”ring … || ‑en; -ar” ska uttydas: ”(en) ring bestämd form singularis ringen, obestämd form pluralis ringar”. Om uppslagsordet ändrar form vid en viss böjning, skrivs hela ordet eller åtminstone stammen om, t.ex. ”jätte -n; jättar”, ”överförd ‑fört.” Ord som slutar på –are är dock undantagna från denna regel.
Det finns en del inkonsekvenser på det här området, orsakade av sparsamhet med utrymme i boken, i det här fallet att inte sätta ut identiska böjningsuppgifter flera gånger i en artikel. Regeln i de allra flesta fall är att en punkt ”ärver” böjning uppåt i texten, d v s om det ligger en böjning under punkt 2 men ingen under punkt 1 så gäller punkt 2:s böjning för båda, men regeln är alltså inte 100-procentig.
Hur används ordet ö?
En man greps under natten mot tisdag på en ö i Blekinge skärgård.
En av de tre lyckades ta sig i land på en ö där han kunde ringa efter hjälp.
Nu är det möjligt att köpa sig en egen ö och få stranden helt för sig själv.
Sugen på en egen ö med havsutsikt och soldränkt strand?
Särskilt nu när sommaren är så fantastisk räcker det ju med att åka ut till någon ö och lägga sig på en strand för att det ska kännas som man är vid Medelhavet.
Not: Ordklasser och siffror hänvisar till synonymordboken överst. Exempelmeningarna kommer i huvudsak från svenska dagstidningar, tidskrifter, romaner, wikipedia och SVT.
ö i ordbok från 1870
Historik för ö
- ö = fornsvenska = fornisländska o. fornnorska ey, ö, låglänt sträckning vid vatten, norska ø i båda dessa betydelse (såsom även i Boh.-l.), medellågtyska ô, ou(we) med mera, ö, vattensjuk äng, fornhögtyska ouwe, även: vatten, ström (nyhögtyska aue), anglosaxiska íeg, motsvarande ett gotiska *awi, genitiv *aujôs, av urgermanska *aᵹwī- (stam: *aᵹwiō, varav *awiō; jämför de finska o. lapska ortnamnen nedan). Jämför till ljudutvecklingen mö o. med avseende på avledning med tillhörighetssuffixet iō under ärm. Alltså egentligen: land vid vatten (jämför Övedskloster o. Skåne) eller omflutet av sådant; jämför med avseende på betyd.-specialiseringen holme, egentligen: upphöjning och dylikt — Sammansättning: fornsvenska öland, ö (= ortnamn Öland) = fornisländska o. fornnorska eyland, anglosaxiska íegland (engelska island, påverkat av det romanska isle, av latin insula). Jämför även anglosaxiska igoð (engelska eyot), liten ö. — En gammal sammansättning med urgermanska *awi- föreligger i Skandinavien o. Skåne (se d. o.). — Ordet ö ingår för övrigt i en mängd ortnamn, såsom det vanliga Ön o. Öna (best. f.), ofta i betydelse 'upphöjning över sank mark', Öja (egentligen plural, stundom med uttalet Ya, Ye), Öjaby (stundom uttalat Yaby) o. Öjeby, Öjebro (fornsvenska Öia-), Öjevalla (fornsvenska Öiavælde) eller sjönamn såsom Öjaren o. Yngen (Vrml., av *Öingen) eller i de nuvarande Vigelsjö (fornsvenska Vighlisö) o. Vänsjö (fornsvenska Vænisö; se Vänern); men däremot ej i t. ex. Vällingsö (se öde 1 slutet). I den urgermanska formen *aᵹwiō eller *ahwiō synes det uppträda i finska ortnamn Ahvio vid Ahviskoski fors (det senare till nomin. *aᵹwī-, *ahwī-); egentligen om en av Kymmene älvs utloppsarmar: den av öar fullströdda delen av älven (Saxén SNF I. 3: 23). Från *awiō utgår lapska Mākkår-au'io, Magerö. — Härtill förminskningsord gotländska åilä (*öla), liten holme, bildat som kringla, kvissla, strimla, ögla. — Tyskan, där ouwe och så vidare (= ö) bibehöll den vidsträcktare betydelse, inlånade i stället i medelhögtyska tid insul(e), insel(e), nu insel (redan i fornhögtyska inkommet såsom îsila) från latin insula (av ovisst urspr.), varav även italienska isola (se isolera i tilläggen), fornfranska isle (franska îsle). I betydelse 'ö' förekommer dessutom i vissa trakter werder (se Vara 5). Det forngrekiska ordet för 'ö' nē̃sos (möjligen rotbesläktat med nḗkhō, simmar, o. latin nāre, simma) ingår t. ex. i Peloponnesus. — Latin insula förekommer i familjen. Insulander, motsvarande svenska Öman (se Neander), vilket ej är = fornsvenska öman, öbo, utan av samma slag som många andra familjenamn på -man (t. ex. Ekman), alltså bildat till ortnamn på ö såsom väl också Öberg, Ölund med flera (jämför Öjlund, Öjmark med flera till namn på Öja-, Öje-?).
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
ö i sammansättningar
Rösta på användares bidrag
Här kan du rösta på bidrag från andra användare. Dina röster hjälper oss att avgöra vilka bidrag som ska läggas till i ordboken.
För mer information, klicka på informations-ikonen nedan.
Här kan du rösta på bidrag från andra användare. Dina röster hjälper oss att avgöra vilka bidrag som ska läggas till i ordboken.
Du kan ge bidraget en positiv, negativ eller blank röst. Du kan rösta på så många bidrag du vill. När du har röstat på ett bidrag kommer du automatiskt att få ett nytt bidrag att rösta på. Om det inte finns några fler bidrag att rösta på försvinner den här rutan.
Tack för att du hjälper oss att göra vår levande ordbok bättre!
Mer innehåll nedan
Fortsätt scrolla
Nästkommande ord
Mina sökningar
Dagens namnsdag
Inget namn
Mest söktaföregående vecka
Hur böjs ö?
| singular | plural | |||
|---|---|---|---|---|
| obestämd form | bestämd form | obestämd form | bestämd form | |
| nominativ | en ö | ön | öar | öarna |
| genitiv | en ös | öns | öars | öarnas |