Synonymer till vår

vår

Visar resultat för vår, menade du vi?

Hjälp oss förbättra innehållet

Föreslå nya ord eller lämna feedback

Föreslå ett nytt ord eller uttryck

Fyll i samtliga fält markerade med en asterisk (*) korrekt för att skicka in ditt bidrag, och var noga med stavning.

Tack för att du bidrar till vår levande ordbok!

pron.

som tillhör oss, våran

motsatsord

subst.

förår, lövsprickning, knoppningstid; (bildl.) ungdomstid, ungdom

motsatsord

höst

Användarnas bidrag

synonymer

töväderstid

Vad betyder vår?

1. som tillhör oss: vår bil, vår mormor || vårt, våra
1. årstiden mellan vinter och sommar;
  (bildlig betydelse) ungdomstid, tid som ger nytt hopp: det är vår på börsen, novellkonsten går mot en ny vår;
  i våras senaste vår || -en;
  -ar

Uttryck och ordspråk relaterade till vår

Uttryck som innehåller vår

de våra
Betydelse: våra anhöriga
Exempel: Vi gillar att fira födelsedagar med de våra

Hur används ordet vår?

pron.

Zombieexperten Herman Geijer förklarar hajpen med vår rädsla för det som inte går att kontrollera.
Denna artikelserie är tvärtom föranledd av det uppenbara faktum att vi numera tycks besatta av vår historia.
Utredningen är bara ett exempel bland flera på oförmågan att hantera vår tids utmaningar mot en effektiv alkoholpolitik.
Från vår sida ser vi tre huvuddrag som en sådan strategi måste innehålla: Låt städerna utvecklas.
Tyskland är fortfarande utan jämförelse vår största exportmarknad.
Däremot står det sämre till med andra främmande språk som talas i vår närhet.
Eller andra blodtörstiga beräknande män ur vår historia.
Kajsa Ekis Ekman skriver om vår tids paradoxala längtan.
Det innebär att den i princip förklarar vår egen existens.
Det verkar vara viktigare att fundera över eventuella brister i den finska skolan än att fundera över hur vår skola kan bli bättre.

subst.

Jag längtar till vår!
Blommarna knoppas när det är vår.
Han har redan upplevt sin vår.

Historik för vår

1. vår, poss. pronom., i dalm. även *ōr (jämför nedan), fornsvenska vār = fornisländska o. fornnorska várr (or-), danska vor (i äldre danska o. i nydanska talspråk vores med sekundärt -es). Man vill mycket ogärna skilja detta ord från de övriga urgermanska: gotiska unsar, fornhögtyska unsêr (nyhögtyska unser) fornsaxiska ûsa-, -e, anglosaxiska ús(s)er, úre (engelska our), till uns- i oss. Sannolikt har i äldre tid böjningen varit: (isl.) nom. singular m. *unnarr (av unʀ-, med grammatisk växling av uns-), dativ órum, plural nom. órer (av *unʀ-reʀ), där *unnarr ersatts av *ōarr eller *ūarr (jämför yð(v)arr : yðrum), varav várr. Den tvåstaviga formen finnes i gotländska ævar, enligt Noreen av *ūar. Se (Noreen o.) Friesen Nordiska språkh. 1: 63 f. (med litter.). — I alla händelser säkerligen ej, såsom stundom antagits, till pron.-stammen u̯e (se vi 2); ej heller (med Brugmann Ber. d. sächs. G. d. W. 1908, s. 11 f.) av urgermanska *nǣra- (jämför iriska nār) med v för n efter pronom. vi. — Nom. våran (dialekt o. vard.), i t. ex. 'våran prost', utgår från en analogiskt uppkommen ackus. singular maskulinum (yngre fornsvenska vāran), vartill, med våran uppfattat som ett adjektiv på -an, neutr. vårat; dialekt vånn, vår, från den normala fornsvenska ackus. vārn. — Genitiv singular m. fornsvenska vārs kvarlever i vissa uttryck, varom under vaserra.
2. vår (årstid), fornsvenska vār f. = fornisländska o. fornnorska vár n., norska vaar m. o. n., danska vaar c. (förr även n.), utan motsvarande i gotiska eller väst-germ. språk, av urgermanska *wǣzra- = urindoeuropeiska *u̯ēs-ro-, varav latin vēr n.; jämför forngrekiska éar (av *u̯esar), sanskrit vasar, tidigt, avestiska vañri-, vår (av *vasri-), armen. garun (av *vasr-), litauiska vasarà, sommar, samt med n-avledn. sanskrit vasantá-, vår, fornslaviska vesna, sommar, osv.; alltså en gammal indoeuropeisk beteckning; för övrigt ett av de icke så få nordiska ord som först i utomgerm. språk ega närmare anknytning (se agn 2, får, vämjas, årder). Föres ofta till roten au̯es, lysa, jämför öster. — Det är kanske ej en tillfällighet, att ordet bildats med r-avledn. liksom sommar o. vinter. — Mytologisk innebörd har sammansättning i västsvensk dialekt våroxe, om dallringen i luften, då jorden vår och sommar starkt uppvärmes av solen; jämför våroxen dricker, går, ryker, Rietz, Jungner Gudinnan Frigg o. Als härad s. 204; i Ydre hd Östergötland: solhjort, soloxe; tydl. ett minne av en växtlighetsdemon, jämför föreställningarna om bäckahästen, gloson, urkon, ärtak(a)tten med mera — Ett, som det förefaller, inhemskt ord för 'vår' ingår i forngutniska lāþigs, om våren, svenska dialekt lådi(n)g, lade, låe med mera, vår, vårtid, från Norrl., Sveal. o. Vrml.; jämför Rz s. 387, Lindroth Språk o. st. 12: 91. Enligt en ganska bestickande hypotes av Björkman Anglia Beibl. 29: 336 är dock ordet (möjligen på 1200-t.) lånat (antagl. i samband med pälshandeln) från medelengelska uttryck ss. our ladye in march, þe lady in lent, 'Lady-day', Vårfrudagen. — Om en annan urgermanska beteckning för 'vår', nyhögtyska lenz och så vidare, se under lång. Jämför för övrigt nyhögtyska frühling: früh, tidig (se frukost), o. franska printemps, av latin prīmum tempus, egentligen: den första tiden, som erinrar om svenska dialekt framtiden Skåne i samma betydelse — Avledning: verbet våras, motsvarande fornisländska o. fornnorska vára(st), norska vaarast, medan somra (-s) o. vintra endast förekomma i dialekt (dock förtjänta att upptagas i riksspråk, såsom också stundom sker i poesi). Fornisländska o. fornnorska o. norska ha även hausta, bliva höst, vars östnord. motsvarande hösta o. høste däremot betyda 'skörda' (i svenska dock med dialekt anstrykning utom i inhösta).