Historik för åmme
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- åmme, dialekt: ånga, imma, ljum blåst, jämte verbet åmma, ånga, lukta, fläkta; möjligen i avljudsförh. till likbetyd. norska substantiv ōm o. verbet ōma. Dessa senare utgå dock enligt Torp Etym. ordb. möjligen från ett urgermanska *wōm- till sanskrit vāti, blåser (se vaja, väder osv.), medan samme författare, utan tillräckliga skäl, vill förklara de svenska orden ur bitoniga former av fornisländska o. fornnorska eimr, dimma, rök (se Emån). — Härtill Omberg o. Åmmelången, jämte svenska dialekt åmt, fördärvad, om mat (vajrom under det ej besläktat ämm).
