Synonymer till viska

• 1. tala tyst (utan stämbandsvibrationer);
     (friare och bildlig betydelse) utbyta förtroenden;
     sprida rykten, skvallra: det viskades att ... || -de
• 2. (hushålls)redskap av en knippa kvistar eller dylikt || -n;
     viskor
  3. göra ren med viska eller viskare || -de

subst.

1. En viska som främst lämpar sig till hästar.

• Gammal stavning: Hviska

  Betydelse: Tillhör hvardagsspråket; tala helt sakta, utan tillhjelp af rösten. I hvardagstal: hviska en något i örat.

  Synonymer: tala, orda, samtala, språka, samspråka, prata, glamma, snacka, sladdra, slamra, pladdra, pallra, jollra, pjollra, skvallra, prima, kuttra, glunka, tissla, tassla

1. 1. viska (halm-, skur- o. d.), t. ex. o. 1670, en ombildning efter verbet eller utvidgning av fornsvenska visk = fornisländska o. fornnorska, danska = medellågtyska wisch, fornhögtyska wisc (nyhögtyska wisch); i regel maskulinum, i fornisländska o. fornnorska (o. möjligen fornsvenska) fem.; av urgermanska *wiska-, *wiskō (varifrån enligt somliga finska lånordet vihko, bunt); härav även enligt Liebermann det anglosaxiska *wisc, vidja att fläta med, som förutsattes för anglosaxiska fald weoxian (av *wiscian), fläta en fålla av vidjor, ävensom (enligt Braune ZfromPhil. 18: 529, Pogatscher Engl. Stud. 27: 274) den fornfranska avledningen guischet (franska guichet, engelska wicket), grind (egentligen av flätverk). Med Lidén IF 18: 495 sannolikt en avljudsform till sanskrit vēṣkás, snara att fläta med; till en urindoeuropeiska rot u̯is, vinda, vrida, fläta, varav väl även utvidgningen u̯isp i visp, vispa. Om latin virga också hör hit (i så fall av *uizgā), såsom ofta antages, är ovisst; jämför Persson Indog. Wortf. s. 327 n. 1. Jämför även under vis. — Härtill verbet viska, avdamma eller avtorka med viska = fornsvenska = danska viske, medellågtyska, medelhögtyska, nyhögtyska wischen, anglosaxiska weoxian. Medelhögtyska, nyhögtyska wischen betyder även 'hastigt röra sig bort' (jämför även nyhögtyska entwischen); möjligen sekundärt av den förra betyd.; kanske dock i denna användning att ställa till litauiska vizgù, darrar, och så vidare, som kunde föras till samma rot, om man utgår från betydelse av slingrande rörelse eller dylikt (jämför Persson Indog. Wortf. s. 327 n. 2 samt under veva 1); men också kan tänkas ha ett av roten u̯is, vrida, fläta, oberoende ursprung (se under visp 2 o. Veselången, Viskan). Hit höra även svenska dialekt viska, kasta, slänga, norska: ränna omkring, vartill fornsvenska natviskia, flädermus (se nattblacka under natt). Om likartade betyd.-växlingar se för övrigt under vippa 1 o. veva 1 o. jämför nedan engelska whisk, avtorka, röra sig hastigt. — En växelform med urgermanska hw- är äldre danska hviske, stryka med svansen, löpa, varav engelska whisk, röra sig hastigt, avtorka. Motsvarande växelformer på w- o. hw- förekomma även vid viska l, visp 2, vippa 1.
2. 2. viska, (av)damma, (av)torka, se föregående slutet.
3. 3. viska, tala tyst och dylikt, fornsvenska hviska = danska hviske, med r-avledn.: fornisländska o. fornnorska hvískra, norska kviskra, äldre nysvenska hviskra, o. med l-avledn. dalm. *hviskla; av en ljudhärmande rot hwis, vartill även vissla, o. medellågtyska wispelen, viska, fornhögtyska hwispalôn (nyhögtyska wíspeln), anglosaxiska hwisprian, mumla (engelska whisper, viska); om bildningarna hava tillräckligt hög ålder, av urindoeuropeiska *ku̯is-. Jämför väsa. — Likartade bildningar äro norska tiska, viska, o. äldre nyhögtyska zispern ds.; se tissla.