Synonymer till ära

• 1. berömmelse, stort anseende: vinna ära och framgång;
     ärans och hjältarnas språk (Tegnérs ord om) svenska språket;
     sätta en ära i att göra något göra något för sin heders skull;
     gå någons ära förnär kränka någon;
     (göra något) med den äran på ett mycket bra sätt;
     en ärans man en hedersman;
     på min ära (vardagligt ord, förstärkande) sannerligen;
     bortom all ära och redlighet se under bortom
  2. heder som man visar någon annan;
     med vem har jag den äran att tala? vem talar jag med?;
     till någons ära för att hedra någon;
     jag har den äran jag ber att få gratulera;
     tryckfrihet i all ära, men ... visserligen är det bra med tryckfrihet, men ...
  3. lov, pris: ära vare Gud i höjden
  4. ärbarhet, dygd
  5. (vardagligt ord) ärans riktig, verklig: ett ärans fä || -n
  6. hedra, hylla;
     lovprisa || -de

Uttryck med betydelsen ära

• Skörda lagrar

  Betydelse: Vinna ära; ta många segrar

  Exempel: "Han skördade lagrar som skald; hon har skördat många lagrar i OS"

verb

1. Vi kom till kalaset för att ära henne.

• Betydelse: Hög grad af anseende, som en person åtnjuter i det allmänna, på grund af utmärkta förtjenster eller bragder.

  Synonymer: aktning, högaktning, vördnad, uppmärksamhet, undseende, anseende, inflytande, heder

• Betydelse: Bevisa ära. Kan endast hafva person till föremål.

  Synonymer: hedra, fira, vörda, dyrka, tillbedja

1. ära, substantiv, fornsvenska ǣra, även: aktning, välvilja = sen fornisländska o. fornnorska ǽra, danska ære, från medellågtyska êre, även: äktenskap, av fornsaxiska êra, nåd, ära, gåva = fornhögtyska êra (nyhögtyska ehre), anglosaxiska ár, ära, välgerning, skonsamhet, lycka, fornisländska o. fornnorska Eir, läkekonstens gudinna, av urgermanska *aizō-. En inhemsk utveckling av denna grundform hade givit *ēra. Härtill verbet ära, fornsvenska ǣra, danska ære, från medellågtyska êren, av fornsaxiska êrôn = fornhögtyska êrôn, erên (nyhögtyska ehren), anglosaxiska árian, i fornhögtyska o. anglosaxiska även: begåva, fornisländska o. fornnorska eira, skona; av urgermanska *aizōn, *aizian; med dentalutvidgning i gotiska aistan, ha försyn för, akta, o. forngrekiska aídomai, blyges, har försyn för, av urindoeuropeiska *aizd-, *aisd-; däremot knappast, såsom också antagits, i latin aestumāre, taxera, värdera, akta (varav franska estimer, svenska estimera, nu blott vardagligt, dialekt exmera), som i stället snarast ytterst hör till aes, malm (se ärg o. Walde 2). — Med avseende på medellågtyska ē > nordiska ǣ jämför lära; sannolikt beroende på öppet uttal av medellågtyska ē före r (se Seip 2: 86). — Betydelse 'begåva' uppträder i förära (jämför yngre fornsvenska foræring) = danska forære, från medellågtyska vorêren, hedra, särsk. med gåvor, motsvarande nyhögtyska verehren. I denna betydelse urspr, med preposition med. I den äldre betydelse 'hedra' t. ex. Sir. bok 1561: 'Wijsheten . . förährar them som henne vnfå'. — Ordet hade förr en vidsträcktare användning än nu, då det ofta ersattes av heder, t. ex. i betydelse 'redlighet, hederskänsla, rättskänsla' o. d.; kvar i t. ex. en ärans man, en man av ära (jämför hedersman), bo långt från all ära och redlighet; jämför även i bedyranden t. ex. på heder och ära, på ära och tro (det senare vanligt redan i fsv.). — Ära den som ära bör, dvs. ära (heder) åt den som ära tillkommer; efter nyhögtyska ehre, dem ehre gebührt, efter Rom. br. 13: 7 (i gamla o. nya svenska bibelövers, i stället heder). Sedermera ofta genom missförstånd utbytts mot äras bör. — Äran är det vackraste trädet i skogen, från motsvarande uttryck i danska (æren osv.); egentligen ordlek på ett gammalt ord för 'lönn', danska ær (eller æretræ), besläktat med nyhögtyska ahorn, latin acer och så vidare (se lönn). Jämför norska jamnen er eit godt gras, där javne betyder både '(växten) Lycopodium' o. 'rättframhet' och dylikt — Den vid en mängd situationer (lyckönskningar, avsked och så vidare) använda hövlighetsfrasen ha (den) äran att . . är en översättning av nyhögtyska die ehre haben. — Ärbar, förr, t. ex. 1600: ärofull, hederlig, bland annat som attribut till bondeståndet (t. ex. 1723, liksom i äldre svenska ärlig, hederlig, varom nedan); nu med starkt specialiserad betydelse, om kvinnor: en ärbar kvinna, ärbart uppförande = danska ærbar, från nyhögtyska ehrbar, av medelhögtyska êrbæ̂re = medellågtyska êrbâr (ärevördig o. d.); egentligen: som är förenligt med eller uppför sig enligt ärans eller hederns fordringar, se bar 3. — Äreboren (nu †) = forndanska ærebaaren. Tidigast (liksom i äldre danska) antagl. om adelsmän; men har sannolikt varit sällsynt. Under 1600-t.:s senare o. 1700-t.:s förra hälft ofta som hedersepitet till ämbetsmän, fil. magistrar o. förnämligare borgare; senare, in på 1800-t., även till mindre hantverkare bland städernas borgare; dock alltid åtföljt av andra efter förhållandena avpassade attribut, t. ex. 'äreborne, lagfarne och höglärde' 1670 till en juris professor, 'äreborne, välvise och högaktade' till en borgmästare; Växiö 1785: 'Mästaren Borgaren och skomakaren Äreborne och konsterfarne C. F. S w.' 1775 befordrades av collegium medicum apotekarna från 'äreborne och konsterfarne' till 'högachtade'. — Ärlig, i äldre nysvenska (15- o. 1600-t.): ansedd, aktad, hedervärd; förnämlig, hederlig; ärbar med mera, t. ex. Bib. 1541, Sal. Ordspr. 16: 31: 'Grå håår äro en ährlig krona' (gamla bibelövers.: 'en hederskrona', nya: 'En ärekrona'), gamla bibelövers., 1 Tim. 3: 11: 'deras hustrur . . skola ock ärliga vara (dvs. ärbara)', fornsvenska ǣrligh(er) (-līker, -līkiri), ärad, ansedd, berömd, ärevördig, ärofull, härlig, hedersam (jämför västg. äraktig i denna betyd.), ärbar med mera = danska ærlig, ärlig, förr bland annat även: ärbar, från nyhögtyska: medellågtyska êrlich, nyhögtyska ehrlich i ungefär samma betydelse, i nhty.: ärlig, redlig. Förr i svenskan även som hederstitel, först (redan i fornsvenska) använt om riddare o. adelsmän (på 1600-t. allmänt ersatt av välboren), sedan om borgerliga personer, o. långt in på 1800-t. (t. ex. i adresser) om allmogemän, hantverkare (på landet) o. soldater, t. ex. 'Ärlige och förståndige dannemannen N. N.' och dylikt Betyd.-utvecklingen i ärlig är analog med den i hederlig, ursprungligen: hedrad, aktad, o. latin honestus (till honor, heder, ära). — Äregirig, fornsvenska ærogirugher, liksom danska ærgerrig från nyhögtyska: medellågtyska êrengirich, nyhögtyska ehrgierig (jämte ehrgeizig), till girig i betydelse 'begärlig'. — Ärevördig, se under vördig. Jämför yngre fornsvenska: ærværdogho (för -e) kere herre, till Svante Sture. — Beträffande växlingen äre- o. äro- i sammansättning, t. ex. ärelös (fornsvenska ǣro-) o. ärofull jämför under syssla. — I stället för ärelystnad användes under 1700-t. o. 1800-t.:s första hälft mycket ofta ärelust. — En gammal sammansättning härtill är husära i betydelse 'hustru', Bib. 1541, Psalt. 68: 13, i gamla bibelövers.: 'husäran utskifter rofwet'; efter Luther s. st.: hausehre; sedermera icke sällan i litter., t. ex. Palmblad, Knorring, Hedenstierna (i nyare tid i regel med skämtsam anstrykning); förr (åtminstone 1600- o. början av 1700-t.) i officiell stil (vid likpredikningar o. d.), t. ex. 1656: 'Gundborgh . . . , Wyrdiges och Wällärdes Her A. H. F. . . Fordom Kiärelskelige Huusähra och Hustro'. Egentligen beroende på felaktig övers, av ett hebr. newál bájit med betydelse 'husets beboerska', som förväxlats med ett nawál bájit.- Inhemskt nordiska uttryck för 'ära': heder (nu med något avvikande betydelse) o. fornisländska o. fornnorska vegr, båda med grundbetydelse 'glans, klarhet', jämför t. ex. anglosaxiska hádor, klarhet (se närmare heder), o. fornhögtyska wâhi, strålande, skön (fornfranska gai > engelska gay, glad, med samma betyd.-utveckling som i glad). Se även under *söma.